Theres Engberg

En inre monolog och en debatt med mig själv:

 

Just nu känner jag att det är många beslut som ska tas, livsavgörande beslut känns det som. Frågor om pengar, framtiden och den viktigaste frågan: Vad vill JAG göra med mitt liv? Jag har många drömmar just nu och jag vet inte i vilken ordningen eller vilken av dom jag ska följa. Jag jobbar just på ett jobb jag älskar, som jag längtar efter på helgerna och som jag verkligen känner är rätt. Men det är bara fram till i mitten av januari, om nu allt går som de ska och de som bestämmer drar mattan under mina fötter. Menfrågan är vad jag ska göra efter det? Ska jag forsätta vara vikarie, för jag är inte helt utan jobba när det är slut utan det kommer att finnas jobb inom omsorgen, dagis och kanske indiska. Jag har ju haft tur på jobbfronten, men jag ser det inte bara som tur. Jag måste ju ha gjort nått rätt då det gått så bra på de olika jobben, dom flesta säger att det är pågrund av min sociala kompetens men just inom omsorgen har jag också fått höra att det är mitt sätt att läsa av människor (skriver inte detta för att skryta, utan detta är en debatt med mig själv). Men jag vill ju fortfarande till London och vara au pair och få återförenas med min älskade och väldigt saknade Sonja. 

 

Men jag valde helt frivilligt med egen vilja att stanna i Sundsvall och ta de två långvik jag fått inom omsorgen, jag kände att jag inte kunde säga nej till en sån chans då jag trivs så fruktansvärt bra och då det är en stor möjlighet och en bra arbetserfarenhet inför framtiden. Men ska jag åka efter viket, ska jag vara au pair eller ska jag bara resa dit? Eller ska jag ändra riktning helt och plugga vidare? Jag hade en helt färdig plan i våras om hur min framtid skulle se ut. Först vara au pair i London ett år och sedan plugga vidare. Men sedan i sommras började jag jobba och planerna ändrades. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra som jag gör och jag tror inte att folk förstår hur jag känner, men det känns så rätt. Jag vill jobba precis där jag jobbar nu eller bara inom detta område, jag vill plugga vidare, jag vill jobba inom make up och jag vill åka till London. Men hur ska jag göra med allt? När ska jag göra vad? Det är många frågor nu. 

 

Jag har lägenhet, bil och allt hemma. Men samtidigt har jag de bästa förutsättningarna att testa något, för jag kan ju alltid ramla tillbaka till det här jag har här hemma. Men jag trivs så bra med hur allt är just precis nu, jag vill att de ska fortsätta så. Fast samtidigt kommer ju alla mina kompisar också att sticka, lämna sundsvall och gå vidare. Men min dröm har alltid varit delad i tu, drömen om att jobba inom makeup och att ta över gården och stanna i Sundsvall. Många tycker säkert att det låter tragiskt och påtvingat att ta över vår gård, men det finns ingen som tvingar mig till dessa tankar. Denna gård betyder så mycket för mig och jag blir tårögd av bara tanken på att sälja den eller lämna den. Jag älskar livet på denna gård, det är jordnära och levande. 

 

Jag gjorde nyligen ett test på internet om vilken disney-hjältinna jag var och jag blev pocahontas (min all time favorit, jsut pågrund av att för henna handlar det om att leva med naturen och följa sin egen väg) med beskrivningen: "you have a passionate personality, and won't let anyone else decide your path in life. You demand the fredom to make your own choices, and you love making new friends" Det stämde så otroligt bra på hur jag ser mig själv. Jag har aldrig varit en person som baserat mina beslut efter vad mina kompisar velat. Jag valde inte inriktning på gymnasiet efter mina vänner efter familj, jag började helt själv i en ny klass lite trots mina föräldrar vilja och vad andra personer hade för planer för mig. Jag har aldrig varit rädd för att ha andra intressen så som smink och film än vad mina kompisar och familj har. Såklart man påverkas av sin omgivning, jag hade inte haft mitt nuvarande jobb om det inte var för mamma. Men jag har alltid tyckt det varit vikigt att få göra sina egna beslut.

 

Men jag ska inte säga att tanken om att åka till London inte skrämmer mig. Jag är livrädd för att lämna min familj och tryggheten här i Sundsvall, men som Sofia sa till mig: "Med riktiga vänner gör inte ett år någon skillnad, det är de som är så fantastiskt med dom. Och gården kommer troligtvis se likadan ut om ett år." Men som hon också nämnde så finns det ju en stor chans att man missar viktiga delar i mina vänners och familjens liv. Men jag tror att det skulle vara bra för mig att komma bort ett tag och helt ock hållet stå på egna ben och möta utmaningar på egen hand.  Men vad jag nu än tar för beslut ska det vara för att jag själv vill det, inte pågrund av vad någon annan tycker. Jag ska själv vara nöjd med mitt beslut. 

Jag skriver inte längre på bloggen för att det är folk som läser den. Förr handlade det mer om följare och dagliga uppdateringar. Idag är det enbart för min egen skull och jag skriver bara när jag känner för det. Jag trodde inte ens att jag hade någon läsare kvar, så det var en glad överrasking att höra att några av mina tappra och tålmodiga vänner fortfarande läser min blogg (Alicia, det är bland annat dig jag syftar på nu haha). 

 

Livet flyter på som vanligt och jag tycker att det mesta är fantastiskt! Jag har haft en otrolig sminklust och halloween känsla på sista tiden. Jag älskar verkligen att sminka, det är som magi. Man kan göra vad man vill och förändra så mycket. 

 

Just nu känner jag åter igen en såndan fruktansvärd kärlek till livet och jag känner att jag verkligen lärt mig att uppskatta livet. Mitt jobb är fantastiskt som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag har vänner som får min själ att gråta av lycka. Jag har den senste tiden insett vilka obeskrivligt bra vänner jag har och hur mycket jag uppskattar och älskar dom. Jag må ha en släkt och familj som är drabbad av mycket sjukdomar och vi må ha varit med om mycket skit och jobbiga stunder, men det har även gjort att vi är en sjukt familjekär och tajt släkt. Får ofta höra a v omgivningen att dom tycker att vi är så kärleksfulla och att vi tar hand om varandra. Vilket är väldigt sant.

 

Jag känner en lycka i kroppen och har gjort hela det här åter, som jag aldrig tidigare känt. Jag tror att det framför allt har varit bra för mig att bli vuxen, att börja jobba och ta eget ansvar. Jag känner äntligen helt genom lycklig och det känns som att jag hittat rätt. Jag älskar livet med hela mitt hjärta och njuter verkligen av alla stunder jag kan och det känns underbart. Att leva varje minut. 

 

 

 

Det är en underbar känsla att känna sig uppskattad. Inte för att det inte är en känsla jag inte känt förut, men en känsla jag aldrig trott på tidigare. Men det bildas en tår i mitt öga när jag får höra alla fina ord på jobbet och hur duktig dom tycker att jag är. Just nu jobbar jag på ett aktivitetscenter för dom med autism och olika utvecklingsstörningar, ett jobb jag började med i slutet av juli i år. Jag förstod att jag skulle trivas då jag älskar att jobba med folk, jag har alltid känt ett speciellt band till dessa människor och mina mamma har jobbat med detta i 23 år. Men jag kunde aldrig ana att jag skulle älska det så mycket som jag gör och att jag skulle passa så bra inom det som jag gör. Jag älskar att gå till jobbet, njuter varje sekund på jobbet och skulle helst aldrig gå hem.

 

Och helt ärligt har det gått sjukt bra för mig under dessa månader och jag har fått många möjligheter och chanser som andra vikarier inte får (framförallt dom som är så nya som mig). Jag har kommit långt på enbart tre månader. Nästa vecka ska jag byta från ett aktivitetscenter till ett annat, det finns två AC:n som jag pendlat i mellan och nu ska jag till det första igen. Och mitt hjärta värms och fylls av lycka av att höra hur mycket dom kommer sakna mig, att dom inte vill att jag ska sluta och att dom verkligen vill att jag ska vara kvar. Hur dom smider planer om hur dom ska få mig att stanna och när dom säger att jag gör mitt jobb jättebra. När de säger att det syns på mig att jag tycker om att jobba med det här och att jag är helt rätt person för detta typ av arbete. Jag blir faktiskt lite "stolt" över att jag blivit så populär och omtyckte som jag blivit. Jag uppskattar hur mycket ansvar dom ger mig och att dom räknar mig (som bara är en timmvikarie) som en i gänget.

 

Jag en väldigt självkritiserande person och jag tycker sällan att jag gör saker bra. Men nu känns det helt rätt och det glädjer mig att jag faktiskt kan ta emot dessa komplimanger och nästan tro på dom. Jag skulle kunna prata om jobbet i timmar, men det är för att jag trivs så bra och det känns helt rätt. Jag blir helt ärligt så j*vla glad då jag faktiskt ser att mitt jobb är uppskattat. Jag känner min egen utveckling under dessa tre månader, jag vågar mer och tror mer på mig själv. 

 

 

 

Denna låt, vår Kreta låt, breaks my heart just nu. Just nu saknar jag Kreta världigt mycket. Jag saknar värmen, jag saknar staden, jag saknar barena, jag saknar stranden, jag saknar maten, jag saknar känsla, doften, blommarna, vågorna, hotellrummet, våra flytmadrasser. Jag saknar att det roliga vi gjorde, jag saknar dom, jag saknar han, jag saknar dagarna, jag saknar nätterna, jag saknar att spontant prata med främligar i någon minut, jag saknar drinkarna. JAG SAKNAR ALLT.  Ingen förstår hur underbart det var. Bara vi tre eller vi fem kan förstå. Vill tillbaka. Jag känner att jag blev lite sådär jobbigt känslosam nu haha. 

 

 

Har ni inte sett ICA:s reklam för rosa bandet så borde ni kolla nu. Ett fint budskap och en fin film. Det som gör mig förbannad är dessa jävla negativa kommenterer om hur det är orättvist mot blå bandet, mustaschkampen och forskning för att motverka prostatacancer. Hur kan man ens vrida det där till en jämställdhetsfråga? Vi ska väl vara glada att ICA stöjder en cancerfond. Det ena utesluter inte det andra. Bara för att jag köpt rosa bandet varor så betyder det ju inte att jag inte stödjer prostata cancer. Min mormor har haft bröstcancer och min morfar hade prostatacancer, om jag köper rosa bandet så väljer inte jag min mormor före min morfar. Jag stödjer båda men jag tycker inte att det är fel att ICA stödjer just Rosa Bandet, dom skulle lika gärna inte kunna stödja någon allt. Det finns ju mustacshkampen som också varar i en månad och det finns säkert andra koncerner som stödjer dom men inte Rosa Bandet. 

 

Rosa Bandet är även en cancerfond som funnits längre och är just nu kändare och mer etablerat än blå bandet och kampen mot prostatacaner, så alla ni som klagar på att rosa bandet drar in mer pengar så kommer blå bandet och växa och dra in mer pengar när den funnits lika länge. Om det nu är en fråga om pengar eller jämställdhet.

 

Wakie wakie people och se det bra världen gör iställer för att klaga på orelevanta småsaker och sluta göra allt till en jämdställhetsfråga. Detta var en fråga om liv och död och en viktigt kamp för att överleva, inte en fråga kring genus eller pengar. Jag blir äcklad och skäms över er människor som klagar, ni måste ha bra små problem om ni tycker att det är viktigt att klaga på detta. Fy fan. 

Denna helg har jag spenderat i ett höstigt Ysjö. Jag ÄLSKAR hösten. Kyla, löven, mörkret, stjärnorna och färgerna. Allt är unbert vackert. Lilly och Arvid var också med vilket gjorde resan mycket bättre och mammi och pappi. Jag behövde ta en paus efter höstens alla bravader och allt nytt som händer.  

 

På sista tiden har jag inte haft så jätte stor inspiration i mitt smink. Men igår så började jag kolla på olika instagrams med dom som sminkar och nu jävlar! Plus att jag blev sugen på att skissa, vilket jag inte gjort frivilligt på ett långt tag. Känns jätte roligt. Så denna skiss och makeup gjorde jag ikväll! 

 

Kollade precis tillbaka i arkivet på bloggen och juni 2013 känns som flera år sedan. Så mycket har hänt och förändrats sedan då. Herregud... Livet är så spännande, ovissheten om hur framtiden ser ut och att allt ständigt förändras, utvecklas och hur man växer som person. 

 

 

 

Dom senaste veckorna har varit så himla bra. Mitt hjärta ler och mitt humör har aldrig varit bättre. De senaste månaderna har jag uppskattat och älskat mer än någonsin. Hela det senaste året har varit så fantastiskt bra, jag vill inte att det ska ta slut. För två veckor sedan spenderade vi vår sista kväll på Kretas varma gator, helt sjukt vad tiden går fort. Men jag älskar livet. Nu är hösten här och det får mig att älska livet ännu mer. Denna sommar må ha varit helt perfekt men hösten har en charm som är svår att slå. 

 

Men Kreta är något jag inte kan sluta tänka på det är typ det roligaste, skönaste och bästa veckan någonsin. Jag sa i våras att studenten var det bästa någsonsin, sedan i sommras att Bråvalla var och nu på hösten att Kreta var. Men alla dom tre sakerna är de bästa som hänt mig typ, men dom har varit roliga på helt olika sätt. Men det var något speciellt med Kreta, det var mer vuxet samtidigt som ansvarslöst, det var skumt samtidigt som det var magiskt, det var galet samtidigt som det var lugnt. Det var helt enkelt tre vänner som släppte lös, lärde sig norska och utforskade livet som unga vuxna. Bästa någonsin iallafall, älskar mina två tjejer. Den resan fick mig verkligen att inse vilka fantastiskt bra vänner dom är, dom bevisade på fler än ett sätt. Och det glädjer mitt hjärta att dom två är mina.

 

I fredags fyllde jag 19 år, inget stort party utan bara en middag på jops med mina närmaste. Men detta är ett ämne jag vill diskutera. Jag vet att jag fyllde så ojämt som det bara går att fylla och att det inte något speciellt när man fyller 19, men varför är det inte värt att firas? Många i min släkt var borta nu under min födelsedag, vilket inte stör mig men det som gör mig irriterad är dom andra som säger: "men det gör ju inget, 19 är ju inget att firas." Men det tycker jag för allas födelsedagar är värda att fira och då menar jag inte med presenter, stora fester och massa folk. Men att få känna sig lite extra uppskattad, att vara med dom man tycker om och att få ha sin egen dag. Alla har varsin dag på året, inte en dag då man behöver fira att man blir äldre utan att man fått leva ett till år här på jorden och att man får chansen till ett nytt år med nya upplevelser och erfarenheter samt ska man fira livet man har fått. För mig handlar det inte om ålder, det spelar ingen roll om du fyller 4 eller 58, det är värt att fira.

 

Just nu, denna sena natt, älskar jag livet mer än jag någonsin gjort tror jag. I en kolsvart husbil, tillsammans med djupa andetag och James Arthur i öronen så uppskattar livet till max. Ligger och tänker på alla minnen från det senaste året och vill gråta av lycka. Min helg i stockholm med kim och james arthur, studenten och bråvalla, samt the band perry med syrran. Men även alla andra små stunder med vänner och familjen. Jag fyller 19 år imorgon och jag måste säga att livet som 18 åring har varit det bästa året, att bli vuxen, alla utgångar, alla fester, skaffa jobb och ta körkort. 

 

Jag är väldigt lyckligt lottad och lever ett underbart liv fyllt med kärlek, spänning och trygghet. Jag älskar min familj, släkt och vänner och jag vill tacka er alla för att ni gör mig såhär lycklig, men även till alla random personer som sätter färg på en grå vardag. Livet är till för att leva och ni får mig att vilja leva och uupptöcla allt livet har att bjuda på. Jag är spänd och taggad inför framtiden, jag säger bara bring it on!

 

 

JAG ÄLSKAR LIVET.

 

 

 

Jag som sa till mig själv att jag skulle börja blogga mer, men den senaste tiden har bara flygit förbi och fan vad mycket roligt som händer. Livet är så himla underbart, jag älskar livet. Jag älskar att skolan är slut och det känns som att man nu börjat leva mer vuxet och aldrig har jag mått bättre! 

 

Jag saknar Bråvalla med hela mitt hjärta, jag vill tillbaka NU! Men livet efteråt har varit jävligt bra det med träffat kompisar, gått på bio, varit på hamnyran och jobbat. Solat, badat och förälskat mig i Austin Carlile.