Theres Engberg

Just nu känner jag åter igen en såndan fruktansvärd kärlek till livet och jag känner att jag verkligen lärt mig att uppskatta livet. Mitt jobb är fantastiskt som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag har vänner som får min själ att gråta av lycka. Jag har den senste tiden insett vilka obeskrivligt bra vänner jag har och hur mycket jag uppskattar och älskar dom. Jag må ha en släkt och familj som är drabbad av mycket sjukdomar och vi må ha varit med om mycket skit och jobbiga stunder, men det har även gjort att vi är en sjukt familjekär och tajt släkt. Får ofta höra a v omgivningen att dom tycker att vi är så kärleksfulla och att vi tar hand om varandra. Vilket är väldigt sant.

 

Jag känner en lycka i kroppen och har gjort hela det här åter, som jag aldrig tidigare känt. Jag tror att det framför allt har varit bra för mig att bli vuxen, att börja jobba och ta eget ansvar. Jag känner äntligen helt genom lycklig och det känns som att jag hittat rätt. Jag älskar livet med hela mitt hjärta och njuter verkligen av alla stunder jag kan och det känns underbart. Att leva varje minut. 

 

 

 

Det är en underbar känsla att känna sig uppskattad. Inte för att det inte är en känsla jag inte känt förut, men en känsla jag aldrig trott på tidigare. Men det bildas en tår i mitt öga när jag får höra alla fina ord på jobbet och hur duktig dom tycker att jag är. Just nu jobbar jag på ett aktivitetscenter för dom med autism och olika utvecklingsstörningar, ett jobb jag började med i slutet av juli i år. Jag förstod att jag skulle trivas då jag älskar att jobba med folk, jag har alltid känt ett speciellt band till dessa människor och mina mamma har jobbat med detta i 23 år. Men jag kunde aldrig ana att jag skulle älska det så mycket som jag gör och att jag skulle passa så bra inom det som jag gör. Jag älskar att gå till jobbet, njuter varje sekund på jobbet och skulle helst aldrig gå hem.

 

Och helt ärligt har det gått sjukt bra för mig under dessa månader och jag har fått många möjligheter och chanser som andra vikarier inte får (framförallt dom som är så nya som mig). Jag har kommit långt på enbart tre månader. Nästa vecka ska jag byta från ett aktivitetscenter till ett annat, det finns två AC:n som jag pendlat i mellan och nu ska jag till det första igen. Och mitt hjärta värms och fylls av lycka av att höra hur mycket dom kommer sakna mig, att dom inte vill att jag ska sluta och att dom verkligen vill att jag ska vara kvar. Hur dom smider planer om hur dom ska få mig att stanna och när dom säger att jag gör mitt jobb jättebra. När de säger att det syns på mig att jag tycker om att jobba med det här och att jag är helt rätt person för detta typ av arbete. Jag blir faktiskt lite "stolt" över att jag blivit så populär och omtyckte som jag blivit. Jag uppskattar hur mycket ansvar dom ger mig och att dom räknar mig (som bara är en timmvikarie) som en i gänget.

 

Jag en väldigt självkritiserande person och jag tycker sällan att jag gör saker bra. Men nu känns det helt rätt och det glädjer mig att jag faktiskt kan ta emot dessa komplimanger och nästan tro på dom. Jag skulle kunna prata om jobbet i timmar, men det är för att jag trivs så bra och det känns helt rätt. Jag blir helt ärligt så j*vla glad då jag faktiskt ser att mitt jobb är uppskattat. Jag känner min egen utveckling under dessa tre månader, jag vågar mer och tror mer på mig själv. 

 

 

 

Denna låt, vår Kreta låt, breaks my heart just nu. Just nu saknar jag Kreta världigt mycket. Jag saknar värmen, jag saknar staden, jag saknar barena, jag saknar stranden, jag saknar maten, jag saknar känsla, doften, blommarna, vågorna, hotellrummet, våra flytmadrasser. Jag saknar att det roliga vi gjorde, jag saknar dom, jag saknar han, jag saknar dagarna, jag saknar nätterna, jag saknar att spontant prata med främligar i någon minut, jag saknar drinkarna. JAG SAKNAR ALLT.  Ingen förstår hur underbart det var. Bara vi tre eller vi fem kan förstå. Vill tillbaka. Jag känner att jag blev lite sådär jobbigt känslosam nu haha. 

 

 

Har ni inte sett ICA:s reklam för rosa bandet så borde ni kolla nu. Ett fint budskap och en fin film. Det som gör mig förbannad är dessa jävla negativa kommenterer om hur det är orättvist mot blå bandet, mustaschkampen och forskning för att motverka prostatacancer. Hur kan man ens vrida det där till en jämställdhetsfråga? Vi ska väl vara glada att ICA stöjder en cancerfond. Det ena utesluter inte det andra. Bara för att jag köpt rosa bandet varor så betyder det ju inte att jag inte stödjer prostata cancer. Min mormor har haft bröstcancer och min morfar hade prostatacancer, om jag köper rosa bandet så väljer inte jag min mormor före min morfar. Jag stödjer båda men jag tycker inte att det är fel att ICA stödjer just Rosa Bandet, dom skulle lika gärna inte kunna stödja någon allt. Det finns ju mustacshkampen som också varar i en månad och det finns säkert andra koncerner som stödjer dom men inte Rosa Bandet. 

 

Rosa Bandet är även en cancerfond som funnits längre och är just nu kändare och mer etablerat än blå bandet och kampen mot prostatacaner, så alla ni som klagar på att rosa bandet drar in mer pengar så kommer blå bandet och växa och dra in mer pengar när den funnits lika länge. Om det nu är en fråga om pengar eller jämställdhet.

 

Wakie wakie people och se det bra världen gör iställer för att klaga på orelevanta småsaker och sluta göra allt till en jämdställhetsfråga. Detta var en fråga om liv och död och en viktigt kamp för att överleva, inte en fråga kring genus eller pengar. Jag blir äcklad och skäms över er människor som klagar, ni måste ha bra små problem om ni tycker att det är viktigt att klaga på detta. Fy fan.