Tankar kring livet och avgörande beslut

En inre monolog och en debatt med mig själv:
 
Just nu känner jag att det är många beslut som ska tas, livsavgörande beslut känns det som. Frågor om pengar, framtiden och den viktigaste frågan: Vad vill JAG göra med mitt liv? Jag har många drömmar just nu och jag vet inte i vilken ordningen eller vilken av dom jag ska följa. Jag jobbar just på ett jobb jag älskar, som jag längtar efter på helgerna och som jag verkligen känner är rätt. Men det är bara fram till i mitten av januari, om nu allt går som de ska och de som bestämmer drar mattan under mina fötter. Menfrågan är vad jag ska göra efter det? Ska jag forsätta vara vikarie, för jag är inte helt utan jobba när det är slut utan det kommer att finnas jobb inom omsorgen, dagis och kanske indiska. Jag har ju haft tur på jobbfronten, men jag ser det inte bara som tur. Jag måste ju ha gjort nått rätt då det gått så bra på de olika jobben, dom flesta säger att det är pågrund av min sociala kompetens men just inom omsorgen har jag också fått höra att det är mitt sätt att läsa av människor (skriver inte detta för att skryta, utan detta är en debatt med mig själv). Men jag vill ju fortfarande till London och vara au pair och få återförenas med min älskade och väldigt saknade Sonja. 
 
Men jag valde helt frivilligt med egen vilja att stanna i Sundsvall och ta de två långvik jag fått inom omsorgen, jag kände att jag inte kunde säga nej till en sån chans då jag trivs så fruktansvärt bra och då det är en stor möjlighet och en bra arbetserfarenhet inför framtiden. Men ska jag åka efter viket, ska jag vara au pair eller ska jag bara resa dit? Eller ska jag ändra riktning helt och plugga vidare? Jag hade en helt färdig plan i våras om hur min framtid skulle se ut. Först vara au pair i London ett år och sedan plugga vidare. Men sedan i sommras började jag jobba och planerna ändrades. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra som jag gör och jag tror inte att folk förstår hur jag känner, men det känns så rätt. Jag vill jobba precis där jag jobbar nu eller bara inom detta område, jag vill plugga vidare, jag vill jobba inom make up och jag vill åka till London. Men hur ska jag göra med allt? När ska jag göra vad? Det är många frågor nu. 
 
Jag har lägenhet, bil och allt hemma. Men samtidigt har jag de bästa förutsättningarna att testa något, för jag kan ju alltid ramla tillbaka till det här jag har här hemma. Men jag trivs så bra med hur allt är just precis nu, jag vill att de ska fortsätta så. Fast samtidigt kommer ju alla mina kompisar också att sticka, lämna sundsvall och gå vidare. Men min dröm har alltid varit delad i tu, drömen om att jobba inom makeup och att ta över gården och stanna i Sundsvall. Många tycker säkert att det låter tragiskt och påtvingat att ta över vår gård, men det finns ingen som tvingar mig till dessa tankar. Denna gård betyder så mycket för mig och jag blir tårögd av bara tanken på att sälja den eller lämna den. Jag älskar livet på denna gård, det är jordnära och levande. 
 
Jag gjorde nyligen ett test på internet om vilken disney-hjältinna jag var och jag blev pocahontas (min all time favorit, jsut pågrund av att för henna handlar det om att leva med naturen och följa sin egen väg) med beskrivningen: "you have a passionate personality, and won't let anyone else decide your path in life. You demand the fredom to make your own choices, and you love making new friends" Det stämde så otroligt bra på hur jag ser mig själv. Jag har aldrig varit en person som baserat mina beslut efter vad mina kompisar velat. Jag valde inte inriktning på gymnasiet efter mina vänner efter familj, jag började helt själv i en ny klass lite trots mina föräldrar vilja och vad andra personer hade för planer för mig. Jag har aldrig varit rädd för att ha andra intressen så som smink och film än vad mina kompisar och familj har. Såklart man påverkas av sin omgivning, jag hade inte haft mitt nuvarande jobb om det inte var för mamma. Men jag har alltid tyckt det varit vikigt att få göra sina egna beslut.
 
Men jag ska inte säga att tanken om att åka till London inte skrämmer mig. Jag är livrädd för att lämna min familj och tryggheten här i Sundsvall, men som Sofia sa till mig: "Med riktiga vänner gör inte ett år någon skillnad, det är de som är så fantastiskt med dom. Och gården kommer troligtvis se likadan ut om ett år." Men som hon också nämnde så finns det ju en stor chans att man missar viktiga delar i mina vänners och familjens liv. Men jag tror att det skulle vara bra för mig att komma bort ett tag och helt ock hållet stå på egna ben och möta utmaningar på egen hand.  Men vad jag nu än tar för beslut ska det vara för att jag själv vill det, inte pågrund av vad någon annan tycker. Jag ska själv vara nöjd med mitt beslut. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0