-

Detta är inte ett inlägg jag gör för att skryta, utan jag vill kunna kolla tillbaka och läsa och finna styrka och motivering i detta inlägg i dom stunder då livet som är tuffare.
 
Det är en underbar känsla att känna sig uppskattad. Inte för att det inte är en känsla jag inte känt förut, men en känsla jag aldrig trott på tidigare. Men det bildas en tår i mitt öga när jag får höra alla fina ord på jobbet och hur duktig dom tycker att jag är. Just nu jobbar jag på ett aktivitetscenter för dom med autism och olika utvecklingsstörningar, ett jobb jag började med i slutet av juli i år. Jag förstod att jag skulle trivas då jag älskar att jobba med folk, jag har alltid känt ett speciellt band till dessa människor och mina mamma har jobbat med detta i 23 år. Men jag kunde aldrig ana att jag skulle älska det så mycket som jag gör och att jag skulle passa så bra inom det som jag gör. Jag älskar att gå till jobbet, njuter varje sekund på jobbet och skulle helst aldrig gå hem.
 
Och helt ärligt har det gått sjukt bra för mig under dessa månader och jag har fått många möjligheter och chanser som andra vikarier inte får (framförallt dom som är så nya som mig). Jag har kommit långt på enbart tre månader. Nästa vecka ska jag byta från ett aktivitetscenter till ett annat, det finns två AC:n som jag pendlat i mellan och nu ska jag till det första igen. Och mitt hjärta värms och fylls av lycka av att höra hur mycket dom kommer sakna mig, att dom inte vill att jag ska sluta och att dom verkligen vill att jag ska vara kvar. Hur dom smider planer om hur dom ska få mig att stanna och när dom säger att jag gör mitt jobb jättebra. När de säger att det syns på mig att jag tycker om att jobba med det här och att jag är helt rätt person för detta typ av arbete. Jag blir faktiskt lite "stolt" över att jag blivit så populär och omtyckte som jag blivit. Jag uppskattar hur mycket ansvar dom ger mig och att dom räknar mig (som bara är en timmvikarie) som en i gänget.
 
Jag en väldigt självkritiserande person och jag tycker sällan att jag gör saker bra. Men nu känns det helt rätt och det glädjer mig att jag faktiskt kan ta emot dessa komplimanger och nästan tro på dom. Jag skulle kunna prata om jobbet i timmar, men det är för att jag trivs så bra och det känns helt rätt. Jag blir helt ärligt så j*vla glad då jag faktiskt ser att mitt jobb är uppskattat. Jag känner min egen utveckling under dessa tre månader, jag vågar mer och tror mer på mig själv. 
 
Som tidigare sagt är detta inte ett inlägg jag försöker skryta med utan det är bara för mig egen skull. Ett sätt att försöka övervinna min sjukt självkritiserandesida och något som ska få mig att förstå att jag faktiskt gör rätt och gör bra saker ibland; att jag kan lyckas även jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0