Theres Engberg

Jag har skrivit det förut och vill skriva det igen. Jag älskar verkligen mitt jobb, det är fasiken det hittils bästa som hänt mig. Jag vill "förklara" detta lite för dom som tyckte att det var fel att jag inte åkt till London än. Min första fråga är: What's the hurry? London står kvar och just nu är jag jättelycklig med mitt liv. Jag önskar att alla förstod hur mycket jag brinner för det här jobbet. Att jobba med funktionshindrade, utvecklingsstörda och autistiska människor är det mest lärorika, personligt utveckland och utmannande jag gjort i mitt liv. Jag känner att jag gör något betydande, något som gör skillnad. Jag har en chans att göra skillnad och hjälpa dessa personer. Det är en fantastisk känsla, varje dag går jag till jobbet och tänker hur kan jag göra den här dagen som bäst för den här personen? Sedan gör man det! Det är så roligt och uppfrisknde att jobba med personer som är så äkta och ärliga.

 

Det finns en sak jag verkligen skulle vilja uppmärksamma i detta samhälle. Alla pratar om homosexuellas rätt i samhället, att invadrare ska ha rätt att komma in i landet, religionsfrågor och så vidare (jag säger absolut inte att jag är emot detta) men vad har hänt med de utvecklingsstördas "rätt" i samhället? Om vi bara tänker tillbaka till Hitlers-tid, så har homosexuella fått det bättre och är nu mer accepterade i samhället. Sedan Luthers-tid blev det bättre förhållanden mellan mörka och ljusa. Men när ska funktionshindrade få det bättre? Ja, det finns en större kunskap nu och mer hjälp idag än på 50-talet, men dom är tyvärr fortfarande en censurerad, oaccepterad och gömd del av samhället. Detta kan mycket väl bero på okunskap i samhället. Men hur vissa människor beter sig mot dessa oskyldiga personer i detta samhälle gör mig helt ärligt förbannad. Har folk inga känslor? Sedan finns det självklart människor som är jätte duktiga och bemöter på ett väldigt snällt sätt, men procentuellt är det fler som inte kan bete sig. Bara för att vissa av de funktionshindrade har ett avvikande utseende och beetende från den normala normen, betyder det inte att dom inte känner när folk stirrar eller viskar. 

 

uppdaterat: en kompis skev till mig för att säga att de homosexuellas och de mörka fortfarande hade det jobbigt. Men jag vill då säga att jag skrev inte att det inte finns rasism och homofobi i dagensamhälle. Det gör det fortfarande och dom har det inte lätt.  Men jag vill bara visa vilken utveckling som skett de senaste hundra åren, det börjar bli ljusare för dom. Detta händer i betydligt långsammare takt för dom jag jobbar med. Folk ryggar fortfarande när dom ser dom, går andra vägar igenom affären för att inte komma nära dom och viskar och stirrar nå så fruktansvärt. Detta inlägg ska inte handla om homosexuella eller  mörka/ljusa, det var därför jag inte skrev något längre om hur dom har det samhället. Det här handlar om de personer jag träffar och jobbar med nästan varje dag, och hur jag önskar att samhället kunde öppna ögonen och se dom och kanske bjuda in dom lite mer i samhället. 

 

Jag vill nu avsluta med att återigen säga att jag verkligen älskar och brinner för det här jobbet. Jag är evigt tacksam att jag fått chansen att får jobba med detta de senaste sex månaderna och förhoppningsvis månader framöver. Jag blir lycklig bara av att se min arbetsplats och jag vill inte gå hem på eftermiddagarna. Tack tack tack.