Theres Engberg

Jag och syrran sa efter nyår att i år så ska vi fokusera på oss själv och börja må bra igen. Sedan morfar gick bort, så har det inte varit några lätta år. Jag har många personliga saker som har gått superbra så som jobb, längenhet och vänner. Men det har varit mycket sjukdomar och jävelskap hemma, konflikter på jobbet och sånt som gör mig ledsen. Detta gör att det är som en berochdalbana inom mig, en ständig kamp inom mig mellan lycka och sorg, en jävla fontralkrock. Dessa svängningar är väldigt påfrestande och jobbiga, jag blir trött, stressad och sliten. Det har påverkat mitt liv på så många sätt. Men detta är inget jag brukar skriva om eller ens prata om. Men har tagit mycket av krften inom mig. Jag saknar att vara helt och hållet glad, jag saknar den spralliga Tessan som var high on life och levde livet. Jag vet att syrran känner likadant. Så i år ska vi fokusera på att må bra igen. Det har gått sådär..

 

Jobbsituationen må göra så att jag mår väldigt dåligt, men det är något som jag tyvärr inte kan påverka så det måste jag bara komma över. Många säger åt mig att inte ta med mig jobbet hem, men det är inte så lätt. Jag bryr mig väldigt mycket om mitt jobb, säkert lite för mycket ibland. Men enligt mig är det inte rätt att sitta tyst när jag tycker att folk blir felbehandlade. Det går inte heller bara att stänga av när jag vill det, det hänger med. Men jag ska göra det jag kan för att förbättra det jag har möljighet att påverka och göra det bästa av det, sedan försöka släppa resten. 

 

Sedan när det kommer till pappas situation så är det något som jag tycker är och har varit jätte jobbigt, men det är inte något jag tycker om att prata om förutom med familjen och vissa andra. Jag tycker att det är få personer som verkar förstå hur jobbigt det här är, utan att försöka försköna situationen. Men någonting positivit i detta är att pappa har varit på återbesök hos läkaren nu och de senaste testerna ser bra ut och operationen var lyckad. En stor sten lättade från hjärtat då jag fick höra det, att få veta att just nu kan dom inte hitta någon cancer. Jag inser hur lyckligt lottad jag är att jag faktiskt har min pappa vid min sida och att han är så pass frisk och kry, då läkaren beskrev hans operation som den svåraste och längsta han någonsin gjort under sina 14 år. Så obeskrivligt underbart glad att allt gått så pass bra som det faktiskt gjort. Min älskade pappa. Om det är något min pappa lärt mig och som de senaste jobbiga åren har lärt mig att ta vara på livet och inte ta något förgivet. Att man ska leva här och nu och göra de saker man vill göra i livet medans man kan. Att man ska ta hand om varandra och säga det man känner till och visa kärlek till de personer som står en nära. Jag försöker leva här och nu och inte tänka för mycket framåt eller backa. För det enda som är säkert är att jag lever nu, det finns ingen garanti på att jag är vid liv eller är frisk om ett år, 10 år eller 20 år. Därför ska man njuta av livet nu, medans man kan. Jag säger ofta, eller försöker iallafall, att säga till dom som står mig nära hur mycket jag tycker om dom och vad dom betyder för mig, så att dom vet det om något skulle hända mig. Jag vill att dom ska veta att dom gjort skillnad i mitt liv. 

 

Nu blev det väldigt djupt, känslosamt (för mig iallafall) och personligt, men ibland får det lov att bli så.