Theres Engberg

Hejsan!

Nu ska jag vara lite ego här och lägga upp min egen novell som jag har skrivit som en skoluppgift. Den har samma namn som rubriken. Det handlar om en person som har förlorat sin bästa vän i en tåg olycka. Handligen är lite svår att förklar. Nu tycker jag att ni tar och läser den istället ;) Enjoy: 


Ett år har nu gått sedan det hände, ett år av sorg, saknad och smärta. För ett år sen hände det som inte fick hända. Min bästa vän ramlade framför tåget. Alla har gått vidare, men hur ska jag kunna göra det när den person som jag älskar och litar mest på är borta för evigt.


Jag tänkte tillbaka på den där kvällen då allt hände. Jag minns hur kul vi hade, hur snabbt allt vände och blev en mardröm. Men det här var ingen dröm, det här var verkligheten. Jag minns hur vi gick där vid järnvägskanten och skrattade. Hela jag var fylld av hopp och glädje, jag kunde inte sluta le. Jag minns att jag kollade upp på månen och den lyste extra strakt den natten. Något skulle hända, gott eller ont? Då visste jag inte. Sedan halkade du ner över kanten och tåget kom. Jag minns smärtan i ditt ansikte när du förstod vad som väntade dig. Jag skrek. Du var borta för evigt. Det kändes som att tiden, livet, allt stannade.

Varför skulle det här hända mig? Var det första jag tänkte efter att jag vaknat upp från ännu en natt fylld med minnen. Den här natten har varit blandad, glada och smärtsamma minnen. Även fast jag känner förlusten inom mig, blir jag glad när jag påminns om dig. Jag är glad över den tid jag hade med dig. Men frågorna finns alltid i mina tankar. Varför var vi där den där kvällen? Varför ramlade du? Varför hann inte jag göra något? Varför skulle tåget komma? Varför är just du borta? Varför?
   Så många frågor, men inga svar.
Enbart tystnad.Jag vände mig om i sängen för att kolla på korten av oss på mitt nattduksbord. Det är mitt favorit kort, tagen en sommar i min stuga, ute på bryggan. Solen lyser röd bakom oss. När jag ser hur du håller din arm om mina axlar, våra glada miner. Då blir längtan överväldigande. Vi var lyckliga, vi var oskiljaktiga. Jag hade dig och du hade mig, Jag litade på dig mer än jag litar på någon annan, mer än jag litar på mig själv. Kunde berätta allt för dej, du var en del av mig. Du var det den bästa, och nu är du borta. Inte bara för ett tag, utan för alltid. Det är inte rättvist. Alla behöver en bästa vän. Varför är min borta? Varför försvann du? Varför? Det sägs att allt händer för en mening, men jag ser inte meningen i det här. Varför skulle det här hända? Jag tänkte på allt roligt vi varit med om, hur du fick mig att skratta, alla samtal vi haft, alla roliga minnen. Jag kände hur hjärtat började slå hårdare, paniken och sorgen började komma. Känslorna växte sig starkare inom mig. Jag behöver dig. Varför lämnade du mig här? Varför ska folk försvinna? Jag längtar efter dig, ditt skratt, din trygghet och personlighet. Det kommer alltid att vara ett tomt utrymme i mitt hjärta, den platsen kommer aldrig att bytas ut. Den kommer alltid att tillhöra dig.
Jag satte mig på sängkanten, och tog upp kortet från nattduksbordet. Jag höll i det och tänkte. Hur ska man kunna leva vidare utan sin bästa vän? Men man måste väl fortsätta leva?
Gå vidare? Jag har länge funderat på att hålla hårt eller att släppa taget. Mitt liv behöver inte ta slut enbart för att ditt gjorde det. Även fast det känns som lättaste utvägen ibland. Jag vet att du vill att jag fortsätter leva. Det är det som ger mig vilja att öppna ögonen varje morgon, det är det som får mig att fortsätta vilja leva. Livet måste fortsätta. Jag förstår inte hur jag ska orka gå vidare och låta livet fortsätta när du är borta. Saknaden är så stor. Men jag måste försöka


Om jag ska vara ärlig är jag ganska nöjd. Det är bra för att vara mej. Hihi

Hejdå!